Vårmorgon och speltradition

I det följande beskriver jag påskmorgonens speltradition och dess bakgrund med hjälp av några få källor. Det ursprungliga syftet med att använda påskpipor var att åstadkomma ”ett jättestort buller”, vilket skulle skydda både boskap och odlingar för hot av olika slag. Det är säkert att spelandet på påskpipor samtidigt hjälpte barnen att häva ur sig sina ohämmade känslor efter Stilla veckan.

VårmorgonPåsk liten karta på svenska
Vårens offentliga, dvs. rituella firande, inleddes vid lite olika tidpunkt på olika håll i Finland. Gemensamt för alla morgnar under dessa dagar var bullret, vilket bönderna åstadkom med olika blåsinstrument och andra redskap. I sydöstra Finland och på Karelska Näset inföll den första vårdagen på påsksöndagen, vilket hade sina rötter i den ryska traditionen. De ortodoxa karelskorna använde dock inga horn och pipor under påsktiden. Användningen av blåsinstrument var ett lån från väster, sannolikt från tyska köpmän som bodde i Viborg på medeltiden.

Det ultimata syftet med denna tradition var att fördriva onda makter från omgivningen och att ge goda krafter en chans. Målet var att växtperioden skulle börja, fortsätta och sluta väl för både växter och djur. Med den här försiktighetsåtgärden, och många andra, trodde man att bl.a. frost kunde undvikas och vargar fördrivas från betesmarkerna under hela sommaren. Tanken var att på ett så stort område som bullret kunde höras boskapen inte skulle skadas av odjur och olyckor.

I en skriftlig källa sägs att en kvinna, Brita, tvingades till rättssalen år 1681 för att hon hade blåst i lur tidigt på påskmorgonen. Brita hade försvarat sig med att även hennes föräldrar brukade göra detsamma för att boskapen skulle lära sig att följa ljudet av vallhorn. Alla nämndemännen tyckte att Brita var oskyldig, alltså inte en häxa. Så blev hon befriad men fick nog en varning och tillsägelse att stanna på avstånd från lurar och horn.
Seden att åstadkomma buller vid soluppgången är anknuten till den internationella fågelmagin, vars betydelse egentligen var den samma: att familjens ekonomi skulle ha framgång. Om man hörde ljudet av horn innan man hade hunnit äta något blev man ”skitad ut”. Tron fick de flesta att vakna tidigt, äta något och blåsa horn, vilket ansågs vara bra för den viktiga näringen i hela byn.

På vissa håll vandrade bönderna, främst barnen, utomhus på ett brett område och förorsakade buller. På andra håll gjorde människorna detsamma i ungefär en halv timme på ladugårdstaket, för man trodde allmänt att hotet från de onda andeväsendena var speciellt kraftigt nära boskapen. Det finns även information om ”vuoroaminen”, dvs. att spela horn turvis omkring i byn. Det hände dock på valborgsmorgonen. Fågelmagi nämns inte i detta sammanhang.

I många byar i flera län ordnades påskspel från midnatt ända till klockan sex på morgonen: barn och andra som ville ha roligt gick omkring i hela byn och spelade med vasspipor, lurar och koskällor alldeles nära bostadshusen i avsikt att väcka alla människor. Dom som hade stannat inomhus hade många vattenhinkar till hands. Människor kikade genom fönstren och väntade. När de nattliga spelarna kom förskräcktes dom genom att man kastade lite vatten på dom. I nästan varje hus fick barnen lov att liera sig med gruppen senast i det här skedet. Spelarna sprang ofta i väg från upprörda landsmän och arga hundar på mörka, isiga gårdar och stenar. De försökte smita genom taggtrådsstängsel och måste akta sig för svag is. På vissa håll gav människorna godis i handen till spelarna, men man måste lirka en bra stund för att få de smygande barnen att komma fram. Ofta kom spelarna gående hem från sin turné först när solen dansade på stigen på påskmorgon.

Traditionen förändrades med tiden: de sista åren åkte spelarna i höet på traktorns släpvagn och använde till och med motorsåg som ett av ljudinstrumenten. På motsvarande sätt var lönen i stället för vänligt serverat kallt vatten och karameller en smäll med hagelgevär. Visst var det sistnämnda fallet ett exempel på missförstånd som korrigerades följande dag. Spelandet var som sagt avsett för att tillönska korna lycka samt att glädjas över Kristi uppståndelse. På många tätare bosättningsområden ökade spelandet till ett så upphetsat tillstånd att det blev förbjudet i början av 1900-talet, men i byarna fortsatte utövningen. Människorna som deltog i påskspelandet blev färre, tills traditionen tog slut på 1990-talet.

En eventuell bakgrund till påskpiporna
Den sista veckan i fastetiden före påsken kallas stilla eller passionsveckan. Först år 1823 upphävdes i Sverige föreskriften som påbjöd att ingen musik skulle spelas från fastlagssöndagen fram till påskdagen. Enligt finsk folklore sägs det allmänt att man under denna vecka inte fick göra något arbete som förorsakade ljud. Det finns information om att även att skratta och att vissla var en chock för de flesta. I en etnografisk bok kan man läsa följande: ”Det var synd om man skrattade så att tänderna syntes”. På långfredagen stod man allmänt inte ut med något skoj från barnens håll. Det finns skriftliga bevis på att man i många hushåll fastade både på onsdagen och på fredagen, eller åtminstone var man tvungen att äta kall gårdagsmat eftersom man inte fick tända eld. Mjölk och grädde var också förbjudna samt till och med att dia barn. Det finns även anteckningar från Sverige (även Finland) och Tyskland att en del fäder brukade piska alla sina barn tidigt på långfredagsmorgonen för att påminna om hur Pilatus piskade Jesus. Den seden har lyckligtvis försvunnit för några hundra år sedan.

Det är inget under att barnen och ungdomarna på påsksöndagen hade fått nog av tystnad och andra begränsningar. Nu fick dom lov att springa omkring i byn och att gunga här och där. Var det kallt vistades dom uppe på någon ladugårdsvind och hade det roligt. På många håll samlades pojkar och flickor ute på gården för att tända halmbrasor.

För 200-300 år sedan var olikaOLYMPUS DIGITAL CAMERA
blåsinstrument gjorda av
organiska material ganska
vanliga trots att de användes
mest på sommaren. Påskpipan
och dess östliga tradition nämns i Timo Leisiös doktorsavhandling i samband med soropipan som gjordes av vass. Även toropipan som har ett kraftigare ljud på grund av att den är en näverlur eller ett ko- eller oxhorn har använts som påskpipa.

Det finns information om att barn spelade (”mölöttivät”) toropipor på påsksöndgas-
morgonen. Eftersom dess ljud är ganska kraftigt inomhus, snäste de vuxna till dom:
”Gå ut för att spela!” (Mänkeä ulos siit mölisemäst!)

Källor
Timo Leisiö: Suomen ja Karjalan vanhakantaiset pilli- ja
torvisoittimet (doktorsavhandling),
Kansanmusiikki-instituutti 1983
A. V. Rantasalo: Arkea ja juhlaa vuodenaikojen vaihdellessa, Suomalaisen kirjallisuuden seura 1955
Kustaa Vilkuna: Vuotuinen ajantieto, OTAVA 1997
Liisa Merenkylä: Tapoja taikoja tarinoita Perinnetietoutta
peruskouluuun, WSOY 1974
19.2.15 http://tarinaikkuna.blogspot.fi/2012_03_01_archive.html

Kartan: Timo Leisiö: ”Vanhojen puhaltimien katoaminen Suomesta.” Vesa Kurkela ja Riitta Valkeila (red.): Musiikkikulttuurin murros teollistumisajan Suomessa. Jyväskylä 1982, s. 51- 65.